Avsked..

Ett av mina bästa köp inför resan har varit mina lite mer avancerade öronproppar.

De har gett mig nattsömn trots att jag hamnade granne med bröllopsfest, snarkande syster i två veckor och inte minst hög volym på musiken i kyrkorna vi besökt. Jag har preppat med öronpropparna i väskan även inför söndagen då vi besöker Kezas kyrka och är med på deras söndagsgudstjänst.

Någon halvtimme innan det ska börja går strömmen, aj då…det ska tydligen vara ett underhållsarbete på elnätet under förmiddagen. Förstår att det inte riktigt blir som de tänkt med musiken men mina öron är väldigt tacksamma..

De gör några försök att dra igång en liten generator utanför fönstret. Det låter som en motorcykel som varvar utanför. Med hjälp av denna kan de spela på elgitarrerna och får lite skjuts på musiken men volymen blir inte så hög och efter en stund ger generatorn upp.

Bror Niclas pratar en kort stund och vi systrar får också komma fram och hälsa. Mycket sång och dans på repertoaren. Tre timmar senare promenerar vi tillbaka för lite mat.

Det är snart slut på vår proviant i skafferiet, sista måltiden blir ett litet hopkok av det som är kvar. Disa trollar som vanligt och vi blir mätta idag med.

Riset vi äter har Disa odlat själv, likaså ärtorna och bönorna. Hon är en beundransvärd 70-åring!

Eftermiddagen blir packning av resväskorna och lite städning. Några saker vi haft med oss som gåvor fördelas ut.

Fylls av en blandning av djup tacksamhet för våra dagar här och samtidigt ett stort vemod. En plats och så många människor som betyder så mycket och allt ska vi lämna imorgon.

Min syster tar en liten vila på dubbelsängen vi delar, hennes fotsulor talar Kezaspråk.

Vi sitter med Disa och jag kramar hennes mjuka armar. Hon har varit en stor del av min familj, vår extramamma som burit oss på ryggen när mamma varit på jobbet, som fostrat och funnits där i vår vardag. Älskade älskade Disa!

Vi går ner till pastorsfamiljen på Keza, sitter en stund utanför deras hus tillsammans med några grannar och vänner. Barnen får några små gosedjur som brors dotter tagit med sig. Vi pratar en stund och säger sedan hej då.

Jag och syster följer med Melania till BB-kliniken. Eva-Karin vill se rummet hon föddes i. Jag känner igen doften i rummet på en millisekund. Här i detta rum har jag varit med mamma otaliga gånger på förlossningar. Kanske lite annorlunda erfarenhet för ett litet barn men jag minns mest att det var spännande. Förlossningssängen är densamma som min syster föddes i för över 50 år sedan.

Från barassan (verandan) ser vi ut över Keza när solen går ner, en syn jag alltid bär med mig.

Mörkret kommer och vi ska upp tidigt för resan mot Mwanza imorgon. Denna gång ska vi ( tack och lov) inte åka buss. Engelbert ska köra oss alla.

Vi har två tuppar kvar som vi fått som gåva av vänner. De kan inte följa med på vår resa men en tupp får stanna hos Sipora på Keza och den andra tar Disa med sig. -Inga problem sa hon, han får sitta i en påse vid mina fötter på bussen! Det vore nåt för bussen mot Gullmarsplan…