Avresa

Klockan är 5 och det är ännu mörkt ute när vi packar ihop våra väskor. Det sista pulverkaffet dricks upp och vi gör oss redo för dagens resa. Engelbert som ska ta oss till Mwanza kör fram bilen till köksingången och vi lastar in.

Disa har kommit upp för att ta farväl, vi kramas. När jag var här 2019 trodde jag kanske inte att jag skulle kunna komma tillbaka hit, att vi skulle ses mer. Här är vi nu igen, ännu ett avsked. Om vi ses igen vet ingen vi kan bara hoppas. 

Vi klämmer in oss alla i bilen och rullar nerför mot stora vägen, det är ännu mörkt. 

Att åka med Engelbert är en dröm, han kör stabilt och lugnt. Vi passerar byarna och fast det ännu inte ljusnat är det redan folk i rörelse. Ännu en dag i deras vardag har startat. 

Efter lite mer än sex timmar och mycket träsmak senare når vi staden Mwanza. 

Trafiken här är ett totalt kaos. Ibland finns det rödljus men få stannar. Engelbert stannar men vid några rödljus får han köra vidare då de är trasiga och fastnat på rött läge.

Vi möter upp med vår vän Saningo inne i stan och får oss lite mat på ett café.

Brors barn vill ha mer surf i telefonerna och det blir att gå in på ett kontor där det ska skrivas papper och en del procedurer innan surfen är på plats. Pengar ska tas ut. Då det är måndag är det lång kö till automaten. Den svenska kronan står i 270 tanzshilling så det blir en rejäl bunt.

Sedan ska det inhandlas vatten och lite frukt. Vi kryssar över gatorna utan övergångsställen mellan bilar, motorcyklar och daladalas ( trehjuliga taximopeder med flak) som absolut inte stannar för några gångare. Så till vårt boende på katolikernas konferansanläggning, vi går våra rum och kan vila en stund. 

Kvällen avslutar vi med att äta på anläggningens restaurang. Menyn är lång men det mesta är tyvärr inte möjligt att beställa, men till slut får vi i oss lite mat. Det blir en tidig kväll, imorgon avresa. 

Avresedagen

Vi har fått ett meddelande från flygbolaget att vårt lilla inrikesplan fått ny avgångstid, det kommer att avgå tre timmar tidigare än beräknat.

I anläggningens frukostrestaurang verkar personalen ha rast fast frukosttiden precis börjat. Det är lite knapert på buffén idag, en kopp kaffe och ett kokt ägg. Vi packar in i bilen, säger hejdå till bror och åker mot flygplatsen där vi ska ta ett inrikesplan mot Kilimanjaro flygplats.

Eftersom vi ska passa ett anslutande plan mot Amsterdam senare på dagen har detta varit ett litet orosmoment i min hjärna. Båda våra resor med flygbolaget Precision air har ändrats plötsligt och att en flygresa blir inställd hör till vanligheterna. Precisionen är väl sisådär…. ( något som min bror och hans barn dagen efter ska få erfara då deras flygplan plötsligt ställs in…men det är en annan historia..)

Innan vi får komma in på den lilla terminalen som är två rum stort går vi igenom en ” health check” där en kvinna kontrollerar vår kroppstemperatur med en scanner. Oklart vad som hade hänt om man haft lite feber…

Vi checkar in och får kliva på och lyfter på ungefärlig utsatt tid, skönt! 

Det blir flera timmars väntan på Kilimanjaro flygplats, vi hittar ett litet café i en trädgård på flygplatsen där vi spenderar dagen och får i oss lite mat. 

Framåt kvällen checkar vi in. Visar passet innan vi kliver in i terminalen, tar oss genom den första säkerhetskontrollen. Checkar in, visar passet och går mot ännu en kontroll. Här vill de se boardingpass och passet igen. En sträng kvinna vill först inte godkänna boardingpasset i telefonen utan vill ha pappersvarianten. Till slut godtar hon ändå nymodigheten och vi får gå mot nästa säkerhetskontroll där vi visar passet och boardingpasset ( igen).

Ute i vänthallen sitter människor som väntar på sin flight. I terminalen finns 5 dörrar  intill varandra ut mot flygplatsen märkta med gate 1-5. Det råder en väldig förvirring över genom vilken dörr man ska få passera ut mot flygplanen. Ingen har nån riktig information och människor hänvisas och nekas lite slumpmässigt till olika köer som bildats. Plötsligt bärs tre zonskyltar ut och det blir ännu mer förvirrat. Nu ska man också förstå att man hör till en speciell zon. På ett sprakigt högtalarsystem meddelas vilken gate ( vilken dörr) man ska gå till, och förvirringen bland alla resenärer är total. Under pågående utrop flyttas zon 1-2 till rummet intill och människor omdirigeras.

Vi får till slut kliva ut genom dörr nummer fem efter att man kontrollerat boardingkortet och passet. Utanför fördelas vi i olika riktningar innan vi får kliva på planet ( där bordingkortet visas sista gången). 

Vi lyfter och efter en mellanlandning i Dar es salaam där man tankar, städar planet och fyller på med nya passagerare innan vi lyfter igen vid midnatt mot Amsterdam och vidare mot Stockholm. 

Ja här tar min reseberättelse slut. Synen av rapsfält och röda stugor på nedstigningen mot Arlanda fyller mig  med en tacksamhetskänsla för vad jag har och det ska bli skönt att få landa nu och smälta dessa två intensiva veckor.

Tacksam för alla upplevelser ( ja bussresan hade jag kunnat vara utan) Känner mig rik på alla möten med underbara människor som jag haft under resan.

Tack för den här gången och roligt att du velat följa med och dela upplevelsen. På återseende!