Stilla lördag..

Vakthundarna som springer lösa på området på natten har fått tag på Niclas nya skinnsandaler och vi hittar hans sönderbitna sandal på gräsmattan en bit från huset. Eltejpen i väskan får en funktion.. 

Vi tänder eld i vedspisen och sätter vatten på spisen till bad och frukostkaffet. 

Det känns redan nu att det kommer bli varmt idag. Innan värmen kommer går jag och Niclas på en promenad ner till floden. Här har jag som barn spenderat många timmar med mina vänner. Här badade vi  och gömde oss i vägtrumman när bilarna kom på vägen, här fiskade vi småfisk i burkar som vi sedan trädde på en pinne och grillade över elden. Här hjälptes vi åt att hämta vatten på huvudet.

Vi går tillbaka uppför backen, dags för frukost. Brors dotter har fått feber och läkaren tittar förbi för att ta ett snabbtest på malaria. Vi äter malariaprofylax men det är bra att undersöka ändå när vi har möjlighet. Testet är negativt och det känns bra. Malaria är inte jättekul. 

På förmiddagen kommer några vänner förbi för att säga hej. Det känns konstigt att inte veta om det är sista gången vi ses, flera av våra vänner är äldre och livet är extra skört här. Vid lunch promenerar vi ner förbi bambudungen ner till Engelberts hus, vi är bjudna på lunch.  Innan man äter här skickas en  kanna med vatten, tvål och en skål runt. Att tvätta händerna både före och efter maten är obligatoriskt. Vi bjuds på ris, höna, ko i sås och ärtröra.

Efter maten får vi en liten rundvandring runt huset där bananplantorna vuxit sig höga och ger välbehövlig skugga. 

Vi försöker få lite vila idag. Jag lägger mig ner för en liten eftermiddagsvila, i köket håller Disa en bakkurs för Masabo, hon höftar med mjölet och får till en perfekt deg, jag säger lycka till att efterlikna den!  

Framåt kvällen är luften betydligt svalare, vi går en sväng längs de röda stigarna och hälsar på vid hus vi passerar, överallt hälsas man med ett ”Karibu” (välkommen) och det blir en pratstund. Ingen verkar ha bråttom någonstans, det finns tid att stanna till och prata. 

Imorgon är det söndag, vår sista dag här på Keza. Jag fotograferar lite detaljer som bara jag förstår, för mitt minne. Ett handtag till en dörr, ett skåp, en hylla i ett skafferi. Så många minnen överallt på en plats så långt borta.