Dagarna rusar på här, det blir en tidig morgon då jag, Eva-Karin och Signe ( Niclas dotter) ska bege oss till Katanga där Eva-Karin tillsammans med Anna som bor här och kan engelska ska undervisa flickorna där. Engelbert kommer och hämtar oss med bilen och vi skumpar iväg på den lilla röda lervägen.
Efter en hel del skumpande kommer vi fram till Katanga som ligger på en höjd, några hundra meter bort ligger Burundigränsen. Från kyrkan där vi ska träffa flickorna hörs sång. Vi får komma in och ta plats. Vi får presentera oss och efter att alla män blivit utskickade av Anna startar föreläsningen.
Anna är en fantastisk pedagog, med självklarhet och mjukhet men med skärpa tar hon sig an uppdraget. Det börjar lite fnissigt när Anna förklarar vad hon och Eva-Karin kommit för att prata om, men det märks att intresset är stort och det är väldigt skiftande vad man har för grundkunskaper kring kroppen och menstruation.
Kyrkan vi är i har fyllts på och jag inser väldigt snabbt att de 66 flickor vi fått information om skulle delta snarare är det dubbla.. Jag har sytt tvättbara bindor som ligger i en liten väska som de ska få.. får snabbt tänka om. Vi räknar flickorna, de är 164 stycken. Glädjen är stor när vi delar ut bindorna, det blir bara en var men så får det bli. Jag håller en kort demonstration ( på swahili) i hur man syr egna bindor och intresset är mycket stort. Här finns det vanliga bindor att köpa i butik men det är dyrt och få har råd. Efter ungefär 2 timmars undervisning om kroppen, menstruation och olika mensskydd och lite hygienprat är vi klara. Vi bjuds på mat och sen skumpar vi hemåt igen. Vi får en liten visning av skolan de bygger och toaletterna till flickorna med vatten indraget som min syster samlat in pengar till.
På eftermiddagen går jag, min syster och Masabo hem till vår vän Melania. Melania har jobbat många år på kliniken tillsammans med vår mamma. Hennes son Imani som föddes med en cp-skada efter en svår förlossning bor i ett litet rum vid innergården. Vi hälsade på 2019 på vår förra resa och situationen är precis som då. Det är en stor utmaning för Melania att klara av både arbete och att vårda sin vuxna son. Vi sitter ner och pratar en stund och hälsar sedan på Imani i hans rum. Han har några egna tecken och tecknar att han vill att vi tar ett foto på honom.
Solen går ner över Keza. Från altanen ser man den röda solen som sakta sjunker ner bakom de blå bergen. Ännu en dag till ända.
Resan till Tanzania 