Huset vi bor i är samma hus som vi växte upp i under våra år här i Tanzania. Våra föräldrar kom hit 1970 och skulle sedan arbeta här i över 20 år. Nu ägs husen på den föredetta missionsstationen av kyrkan här och används som gästhus eller ibland som personalbostäder. Det är väldigt konstigt att återkomma. Alla vrår rymmer så många minnen. När jag blundar är jag tillbaka, ljuden är de samma. Mja nästan..inte riktigt alla ljud. Nuförtiden har kyrkan ( som ligger cirka 100 meter från huset) rejäla högtalare och de andvänds flitigt. Klockan 06 varje morgon är det sång i kyrkan så det är vår väckarklocka.
På förmiddagen kommer Anna hit, Anna är kvinnan som ska hjälpa min syster med hennes projekt. Alltså denna kvinna… här snackar vi power! Varm, bullrig, rak, orädd och med fantastisk karisma. Helt underbar!! Eva-Karin och hon har haft kontakt via sms under lång tid och nu ska de hjälpas åt att träffa flickorna i Katanga imorgon. Medan de förbereder sig packar jag ihop de tygbindor jag sytt. Tanken är att varje flicka ( de ska enligt uppgift vara 66 stycken) få varsin liten väska med 3 stycken tygbindor.
Den arma tuppen som vi köpt får sätta livet till ( jag som i vanliga fall är vegetarian får här lägga det lite på hyllan) Jag äter det som bjuds men då det finns mycket vegetariskt också är det ingen brist på mat.
På kvällen går jag och bror och hans dotter Signe på en promenad i området.
Kvällsljuset färgar Kezas röda jord ännu rödare. Vi promenerar hem till en gammal vän till Niclas som bor en bit bort på vägen. Vi får ett varmt välkomnande och får slå oss ner på varsin pall utanför huset. Det är så uppenbart våra olika livsvillkor, alla våra bekvämligheter vi tar förgivet. Barnen är nyfikna och busar runtomkring oss. Nu börjar det skymma och vid 7 är det mörkt så vi promenerar tillbaka igen.
Resan till Tanzania 