..på ett bananskal

Ja vad var det där med tygbindorna nu då? Orsaken till att jag halkade in på resan är helt min systers fel, eller kanske egentligen min brors eftersom det var hans idé att hon skulle följa med för att se det projekt som hon startat i en liten by som heter Katanga. I byn som ligger nära platsen vi vuxit upp på alldeles på gränsen till grannlandet Burundi har kyrkan byggt en skola. Skolan är för barn vars familj lever under svåra förhållanden och inte har råd att bekosta den vanliga skolgången. Min syster har under två år samtalat med de ansvariga för skolbygget och bollat tankar speciellt kring flickornas situation. I Tanzania och kanske särskilt i denna delen av landet är det mycket vanligt att flickor inte fullföljer sin utbildning och att de stannar hemma då de har menstruation. Avsaknaden av toaletter, vatten att tvätta sig med och att de inte har sanitetsprodukter är några komponenter som bidrar till detta. Det första steget var att hjälpa dem att på skolan bygga toaletter till flickorna med indraget vatten. 

”Usalama ya hedhi” dvs menshälsa är något som arbetas med i fler projekt i landet men just här finns det inte. Det min syster ( och jag) nu ska göra är att under två dagar besöka byn. Ena dagen ska vi träffa personal som arbetar på skolan samt församlingen i den kyrka som byggt och driver skolan. 

Eva-Karin ska prata menshälsa och lyfta vikten av att ge flickorna stöd i detta, med fungerande toaletter, sanitetsprodukter och inte minst att bryta tabut och prata om flickors situation så att de har möjlighet att gå i skolan på samma villkor som pojkarna. Andra dagen ska vi träffa flickorna (66stycken) och prata och förhoppningsvis ge dem lite mer kunskap om mens, sin kropp och sina rättigheter. Jag kommer få den äran att ha en liten workshop i hur man enkelt kan sy sina egna tygbindor, om man får tillgång till lite material. 

Ja det var lite kort ( långt..) om några av våra dagar på resan. Resan kommer också vara en resa att som syskon få se platsen vi växte upp på och inte minst träffa många av de människor vi växt upp med.

I morse drog jag igen min resväska till hälften fylld med tygbindor som jag sytt sen i mars..jag hoppas att de ska få komma till nytta och glädje för flickorna. 

Nu har vi äntligen landat och tagit oss i taxibil på gropig dammig väg i mörkret till vårt lilla gästhus. Här får man inte använda hårtorken, då går strömmen..strömmen gick ändå. Vi säger godnatt. Imorgon blir det tidig morgon och inrikesflyg vidare mot staden Mwanza vid Victoriasjön där vi ska träffa goda vänner och tillbringa tre dagar tillsammans. Det lär inte bli sill o potatis. Glad midsommar! ( wifit är lite svajjigt så det blev tyvärr inga bildbevis)