Jag betalar just nu precis vad som helst, bara inte buss. Aldrig mera buss.

En man tar Eva-Karins 23 kilos väska på huvudet och min 20-kilosklump i famnen och vi snirklar oss in bland bussarna som står tätt uppradade. Bussarna fylls på med folk, några har smitit på utan biljett och blir strax bryskt utputtade ur bussen. Mammor med små barn på ryggen, sura gubbar med stora packningar och tanter med handväska. Min oro startar när jag ser konstgräsmattan på golvet och den galonklädda inredningen där skummgummit kikar ut. Runt förarsätet finns liksom en galonbeklädd bädd, oklart vad den har för funktion men jag förmodar att det är meningen att man ska chilla där. Vi har platser längst fram i bussen. Då vi frågar om det möjligtvis finns bälte skyndar en man fram sliter bort sätet som sitter löst och lirkar fram en dammig rem under sätet, så där ja! Jag försöker intala mig själv att allt är lugnt. En ung man, är han ens 15? sätter sig vid ratten och provgasar lite, musiken dundrar med låten ”ongeza speed” (kör fortare) .. oron stiger en smula. Så kryper den unga mannen över galonbädden och byter plats med den riktiga chauffören. En man vi snart kommer sky för resten av våra liv.

Så är det vår buss tur att köra iväg. Färden börjar med att han gasar över en stor sten. Sedan trycker han plattan i botten och vi flyger iväg ut från terminalen, han tar en skarp högersväng i full fart och gasar ännu mer. Bussen kränger och lutar oroväckande. Det knakar och hoppar när vi brakar ut på stora vägen. Jag ser 7 fasansfulla timmar framför mig.

Det vi nu ska uppleva är nog mitt livs och även min systers värsta upplevelse. Någonsin. Bussen studsar fram och kränger skarpt i varje kurva, att den inte välter är en gåta. Chauffören tutar , blinkar med helljusen och fullkomligt skenar fram över vägen, varje bil, motorcykel och buss som existerar framför honom ska köras om. Han bromsar inte in för någonting och vi är nära att köra på människor som befinner sig vid vägen. Nu blundar jag så jag ser inte mer vad som händer längs vägen, ångesten är total. Nu är även vår vän Dankson rädd, han går fram till chauffören och ber honom upprepat att sakta ner. Chauffören ger honom inte en blick. Han är aggresiv och fnyser åt vår vädjan. Jag vet inte hur många minuter, var det 5 eller 10? Det är helt svart i huvudet, jag blundar och jag känner att jag skakar nu. Ren skär dödsångest. Efter mycket övertalning stannar chauffören, fortfarande utan att ge oss en blick och vi rusar av bussen och får våra väskor. Bussen dundrar vidare och vi tre står kvar vid vägkanten och kramar om varandra, vi lever och det är det enda viktiga.

Vi ringer Saningo och efter en stund är han på plats vid vägkanten med sin bil. Det finns fler bussalternativ får vi veta, det går att ordna en bättre buss. Ångesten rusar och jag tror att Dankson ser det. Efter en stunds konfererande beslutar vi att buss inte är ett alternativ idag, inte efter den här upplevelsen. Vi får hoppa in i Saningos bil och han kommer köra oss ända till Keza, vårt mål. Lättnaden och tacksamheten är total. Jag betalar just nu precis vad som helst, bara inte buss. Aldrig mera buss. Det finns bra bussar men en bra buss med en galen chaufför är en dålig buss, vi kan inte chansa igen.

Bilresan till Keza går fint, längs vägen finns mycket att se, människor färdas på fordon med sina tillhörigheter och det finns ungen gräns för vad du kan ta med dig. Några dörrar, madrasser, säckar med majs, och varför inte sätta frugan längst upp på packningen?

Vi stannar till i byn Kasanda som är byn intill Keza stationen. Här bor Saningos mamma som precis blivit änka. Hon blir överraskad över det oplanerade besöket, vi kramas och vi följs åt för att se hennes framlidna man Johannas ( manligt namn här) grav som ligger i en bananåker. Sedan rullar vi vidare de sista kilometerna till Keza. Strax innan Keza stannar Saningo bilen och där vid vägkanten står Masabo, vår barndomsvän som rest ända från Daresalaam för att bo och vara med oss. Vi har inte setts på över 30 år och det blir ett kärt återseende. Han får åka med den sista biten till Keza station där vi nu ska vara tillsammans under en vecka.

Känslan är svår att beskriva när vi rullar in på uppfarten. Vi kliver ut och möts av min tanzanianska mamma Disa, även Sipora är här för att hjälpa oss. Vår underbare vän Engelbert som ansvarar för stationen kommer och vi är så glada att återses och att vi kommit fram hela.
Nu väntar vi på Niclas ( min lillebror ) och hans två tonåringar Signe och John som är försenade men på väg i buss från staden Kahama där de bott över natten. Med vår busserfarenhet i bagaget blir det en orolig väntan och lättnaden är enorm när bussen äääntligen stannar nere vid stora vägen och de är framme. Deras bussresa tog 8 timmar istället för de utlovade 4. Bussen var modell äldre, den startades genom att öppna en lucka i golvet inne i bussen där de drog igång den med ett verktyg… Bussens motor möjliggjorde inga höga hastigheter på grund av sin dåliga kondition så deras tur var långsam men lite mer säker. Åtta timmar i en överfullsatt varm buss, utan möjlighet att besöka toalett… Så tappra tonåringar!!

Nu pustar vi ut och Disa och Sipora har förberett mat. Ris, kyckling och ärtröra, avokado och banan. Masabo och Dankson kommer bo med oss här så vi är ett stort gäng, 9 personer vid bordet. Det blir en liten promenad runt husen i kvällsljuset när Keza är som allra vackrast. Klockan är sju och det är mörkt ute. Jag somnar ovaggad.

Eva-Karin & Disa