17/6 Resdag. Tidig morgon blir vi upphämtade av Vincent för resa mot Kilimanjaro flygplats. Incheckningen går fint och vi tar oss nu västerut med Precision air till Staden Mwanza vid Victoriasjön. Flygresan går fint och väl framme möts vi av min pappa och Engelbert som är tanzanian och som bor och jobbar på Keza dit vi nu är på väg.
Från Mwanza ska vi ta färja över en del av sjön, en timmes resa. Vi får stiga av för att köpa biljetter, folkvimmel, kön till biljettluckan är bred och kaotisk. Köer existerar egentligen inte, utan här gäller det att bara trycka på ordentligt i riktning mot biljettluckan. Sedan ska fordenen backas upp på färjan. Bussar, lastbilar, och därefter bilar och motorcyklar. När färjan är så full det går och lite till så är det människornas tur. Vi är många som ska med. Här gäller det bara att flyta med strömmen, ta rygg på den framför och inte släppa förbi någon.
Mellan lastbilar och bussar som står på tomgång finns det ett utrymme på ca 50cm, som känns som 3cm , vi pressar oss fram bland kvinnor med barn på ryggen, säckar med majs, försäljare bär vattenflaskor, solglasögon, bananer, mobilladdare och godis till försäljning.
För inte så länge sedan välte det en färja här. Färjan tippade då folk förflyttade sig framåt på färjan då den närmade sig land. Är lättad då vi stiger iland, tror inte det hade fått plats en endaste liten banan till på den färjan.
Det är nu den börjar. Resan mot Keza. Vi har nio timmar framför. En bit av vägen är det asfalt. De senaste åren har antalet motorcyklar ökat explosionsartat, det är motorcyklar ööööverallt. De har sina egna lagar, eller rättare sagt de saknar lagar. De är lastade med folk, någon har med sig en madrass, majssäckar, kolsäckar, fru med barn på ryggen, någon har lastat på en dörr som en på pakethållaren balanserar. Bussarna som tagna ur Mad Max kör med full fart och passerar med sladd alldeles intill rutan. Snabb kisspaus bland damm och taggbuskar.
Efter några mil är det slut på asfalten och nu består vägen av rödfärgad jord, med ett tjockt lager damm. Dammet som yr efter bussar och lastbilar vi möter skapar en röd vägg och vi får stå stilla i dammet och invänta sikt och hoppas på att ingen bil dyker upp ur dammet.
En blodröd sol går ner över landskapet och det blir snabbt mörkt. Längs vägen i mörkret går det människor på väg hem, tungt lastade cyklar vinglar fram och bussar utan lyse dyker upp ur mörkret. Motorcyklarna sparar på lyset och blinkar bara snabbt till när vi möts i kolmörkret. Hur jag än överdriver så skulle jag inte kunna beskriva skicket på vägen. Vi tar oss fram i 30-40km/h ändå känns det som vi åker fort fram, ner i gropar och upp igen, bilar med helljus dundrar förbi och vi ser ingen väg alls. Barnen är otroligt tappra, inte en enda gång klagar de. Jag försöker slappna av och tänka att vi iallafall fick dö tillsammans. Trafiken var farlig när jag bodde här med men då den ökat så mycket under senare år är olyckorna många.
Så till slut har vi nåt vårt mål, bilen svänger upp på den så välbekanta vägen upp mot Keza, vi är framme. Det jag längtat så mycket efter är här nu. Vi kliver dammiga ut och jag får äntligen, äntligen krama mama Disa, vilken lycka! Mamma Inga-lisa är också lättad att vi är framme i helt skick. En liten kvällsmat och sen får vi krypa ner under våra myggnät.
Vi somnar ovaggade.
Resan till Tanzania 