Livets brutalitet och en tuppslakt

Vaknar i mitt gamla barndomrum, välbekanta ljud av tuppar som galer ikapp på avstånd.

Det är tidig morgon och ännu är det svalt när jag sätter ner fötterna på cementgolvet. Det blir frukost med papay och lime, kaffe och bröd med Blue band-margarin.

Vi tar en promenad efter frukost och ser oss omkring. Så mycket är bekant och ändå så förändrat. Åren har satt sina spår och mycket är slitet. Sjukhuset och BB finns kvar men i begränsad skala. Vi går en tur till den lilla kliniken och till BB:t där mamma jobbat under så många år. Min vän Melania ( som jag senare ska berätta mer om) jobbar fortfarande kvar och vi kramas och skrattar ikapp.

Så blir vi brutalt varse om hur olika våra världar är. I förlossningsrummet ligger ett barn som inte klarade av förlossningen utan dog strax efter födseln. Barnet är inlindat i ett tyg och ska begravas senare idag. Livet är orättvist, med mer avancerad vård hade barnet överlevt. Svårt att ta in. Mamman ligger och vilar i ett rum.

Så plötsligt kommer en motorcykel dundrande på stigen med tre passagerare. En hysterisk kvinna lyfts ner under skrik och fäktande. Hon ligger på marken och fortsätter fäkta. Personalen berättar lugnt att hon är besatt, att det är vanligt förekommande och nu tillkallas läkaren för att be för henne. Kvinnan fortsätter skrika, doktorn anländer, ber och sen är allt bra. Kvinnan är lugn nu, hon dricker en Cola och åker hem på motorcykeln igen..vi känner oss som placerade i en filmscen.

Så tillbaka till vardagsgörat, tuppen som vi fått i gåva och som legat på vår trapp hela morgonen ska nu slaktas. Disa hämtar bunke och kniv. Kniven vässas lite mot en sten, sen är det slakt. När jag var liten var det jag som stod för slaktandet, nu står jag över.

Lunchen blir tupp, ris, kokbananer och spenatröra.

Jag och kerstin tvättar lite kläder med vattnet vi värmt på den gamla vedspisen från Husqvarna som tjänat många år här. Rödleran är obarmhärtig och allt får ett tjockt lager rött damm.

Vi tar en promenad i solnedgången, fötterna är röda av dammet och skrubbas rena flera gånger om dagen. Alla ljud, alla dofter jag känner igen. Om jag blundar kan jag komma ihåg varje steg på vägen till dasset. Dofterna av medicin inne i sjukhuset är så bekant, syrsornas ständiga gnissel, sången och musiken från kyrkan nedanför där kören övar inför gudstjänsten.

Några småkillar visar stolta upp sin bil byggd av gamla skor och som styrs med liten ratt med hjälp av gummiband. Uppfinningsrikedomen är stor. Fronten är pyntad med plastblomma.

Överallt hör jag mitt barndomsspråk, och det känns naturligt att falla in i det. Jag glömmer fort att mina barn och make inte förstår..

Vi kryper ner under myggnätet nöjda med dagen och otroligt tacksamma över allt vi har, som vi allt för ofta tar för givet.