Hundranittonåringen och lite -Surpriiiiiiise!!!

Huset vaknar tidigt. Idag är vi bjudna på fest. Det är vänner till oss vars dotter gift sig och nu har de en fest där de ska få ta emot hemgiften från brudgummens familj och få gåvor från vännerna. Festen är på en tidigare grannmissionsstation som heter Muhange, några mil bort upp mot bergen på gränsen till Burundi. Här var jag ofta som barn då mina släktingar från klanen Axelssons bodde och jobbade här samtidigt som vi var på Keza. Många högtider har vi haft stora tabberas här och lika många gånger har jag väl mått tjyvens på vägen hem, lite för mätt av allt det goda.

Vi packar in oss i bilen, Tre fram (med chaufför), i baksätet sitter vi fyra lite sicksack på varsin skinkhalva (för att få plats) och i bagageutrymmet på reservdäcket två till. Bilbältena räcker inte till men vi har inget val, nu äre fest på gång!

På skumpig väg passerar vi byn Kasanda och vid staden Kakonko tar vi vänster upp mot bergen och Muhange. Landskapet är kuperat och frodigt när vi närmar oss stationen.

Väl framme vankas det först fika med te och mandazi, tanzanianska munkar, och sen en rundvandring på sjukhuset och på barnhemmet.

I dagsläget bor det sju barn här på barnhemmet. Några små barn vars mamma dött och som är här en tid innan de förhoppningsvis kan flytta hem till sina familjer igen. Här finns även några elever som lär sig ta hand om barnen.

Så får vi också besöka en god vän till mina föräldrar som bor i ett hus intill. Han visar oss in på sin innergård och undrar om vi vill hälsa på hans pappa. En liten farbror bärs ut iklädd en lila särk och sätts i en plaststol. Han är liten som en fågelunge, tunn som ett löv, hans händer är lite krökta och blicken grumlig. Farbrorn är 119 år gammal. Om jag inte själv sett honom hade jag inte trott på det. Hans son som är 63 år gammal sköter om honom och han berättar att hans pappa nu lever på 5 deciliter mjölk om dagen. Den äldsta sonen är 98 år och lever fortfarande. Vi sitter med 119-åringen en stund, hälsar förundrade, innan vi går vidare.

Jag har innan resan blivit kontaktad av en vän som bett mig ta med material i form av skinn till en man som har en slags stylta/protes som stabiliserar hans ena ben som är förlamat av polio sedan barndomen. Nu är hans ”sko” av trä och skinn utsliten och det finns inte skinn att få tag på. Jag får träffa honom och lämna över lite material som förhoppningsvis kan underlätta vardagen ett tag framöver. En droppe i havet, men en viktig droppe för honom.

Nu äntligen vankas det fest och det kurrar i magen. Vi har fått meddelande om att vi ska få mat klockan 13. Vid 15-tiden meddelar de att NU kan vi komma till festen.

Vi vandrar nedför berget där getterna betar, vidare över floden och upp mellan majsåkrarna. Där mitt i åkern har de rest ett tält av tyg. Vi leds in i tältet som dundrar av Bolingomusik och är till bredden fyllt av människor, vidare in där vi får sitta intill honnörsbordet där brudens släkt är placerad. Nu blir det sång, och dans, och ännu mera sång.

Toastmastern påminner om Eddiie Murphy som väckelsepastor i ” En prins i New York”. Han är taggad i falsettläge, blandar swahili och engelska friskt och pratar i både en och två mikrofoner samtidigt.

– Introductiontiiiime!!” basunerar han och presenterar brudens och brudgummens släktingar. Bland oss ”wazungu” (vitingar som vi kallas här…) råder stor förvirring över VILKA som är bruden och brudgummen. Det är många olika bud. Till sist utkristalliseras det att brudgummen sitter allvarsam inklämd i ett hörn med sin bestman, och bruden sitter med sin tärna längst fram, båda iklädda brudklänningar och tjusiga håruppsättningar.

https://youtu.be/rny74i4fAKw ( se filmklipp)

Kristna bolingolåtar dundrar med tinnitusvolym ut ur högtalarna. Ceremonin har många olika inslag. Tal, dans, mera dans, sen deklarerar toastmastern att ” THE CAAAAAKES” är på väg. Först dansas en bricka med tandpetare in, tätt följt av tre rosafärgade tårtor som bärs in under stor uppståndelse. Kvinnorna smattrar med tungorna i höga glädjeläten. Nu ska bruden matas med tårta (av tärnan) sen ska gästerna matas och vår familj får gå fram och bli matade med varsin bit spetsad på en tandpetare, vi matas och vinkar glatt till allas förtjusning. Alla gäster får smaka och kören sjunger ”-Surpriiiise!!! ” . Detta verkar vara en populär bolingolåt för alla blir lite extra exalterade och dansen intensifieras. Sedan är det dags för nästa moment, Champagnen.

-Champagnnne!! Flaskan bärs runt av en dansande man och man uppmanas att röra den lite, vi är med på tåget och flaskan jongleras sedan runt, skakas och därefter sprutas champagnen upp i taket. Tjooo!!

Så dansar människor in i led och gåvor bärs fram. Hemgiften samt många olika gåvor samlas framför bruden, nu är dansen igång på riktigt. Vi känner oss så wazungustela som det går.

Klockan är 17 när vi hungriga så äntligen får tåga ut ur tältet och äta lite sen lunch medan de andra fortsätter sjunga och dansa. Vi bjuds på ris, höns och kokbananer och soda, läsk.

Solen går ner över kullarna i Muhange när vi mätta packar in oss i bilen och skumpar tillbaka hem mot Keza. Ännu en dag full av intryck och upplevelser.