Läsglasögon och myrlejon i strut

Tupparna galer ikapp med varandra och solen går upp över Keza. Idag är det tvättdag och Disa och Melida (som hjälper oss under vår vistelse här) gör upp eld vid tvättplatsen. Här tvättas det för hand och tvätten tar stor del av dagen.

Jag har med mig en låda med läsglasögon som jag ger bort som gåva till gamla vänner som nu börjat få svårare att läsa. Här är glasögon ovanligt och hårdvaluta, och läsglasögonen är till väldigt stor glädje.

Vid lunchtid är vi hembjudna till vår vän Engelbert, och hans familj. När man satt sig till bords skickas först en skål med vatten och tvål runt och vi får tvätta händerna innan maten, detta är alltid obligatoriskt innan och efter en måltid då man delvis äter med händerna. Efter bordsbön hugger vi alla in på ris, höns, ärtröra och soda. Att vara vegetarian är inget som existerar här, de undrar mycket kring Olles val att inte äta kött. Dock saknas det sällan bönor så det blir det mycket av för Olles del…

Jag har med mig en fotboll till småkillarna i huset, och genast börjar de spela utanför huset.

Vi går sen vidare till min vän Melania (som arbetar på kliniken) som bor i grannhuset med sin familj. Hon har fyra barn varav en av pojkarna ”Imma” fick svår syrebrist vid födseln vilket resulterade i en cp-skada. Läkaren vägrade henne kejsarsnitt trots en långdragen förlossning. Här finns ingen som helst hjälp för någon som Imma. Inga hjälpmedel, ingen assistans, inget ekonomiskt bidrag eller annat stöd. Imma ligger i ett eget litet rum på en säng med galonöverdrag, rummet luktar starkt av urin. Inkontinensskydd finns inte eller är för dyrt.

Imma som är 27 år och är spastisk bärs ut i en träsits med enkla hjul på den lilla innergården, stolen som tidigare haft en dyna har nu bara hårt trä. Hönsen struttar runt våra ben. Han ser först tveksam ut men när jag hälsar och berättar att jag träffade honom när han var 2 år (för 25 år sedan då jag var här sist), så brister han ut i skratt och ögonen glittrar mot mig. Han gör ett tecken med fingrarna över halsen vilket är tecken för att han vill att vi slaktar en tupp. Imma har troligtvis ingen kognitiv nedsättning utan förstår och är med i samtalet, själv kan han inte uttrycka nåt mer än ett fåtal hemgjorda tecken som han med stora svårigheter kan göra. Han har inga möjligheter att röra sig utanför husets väggar, han äger ingen rullstol och troligen kommer han aldrig ut.

Jag har med mig lite galon till en sitsdyna, och en enkel kommunikationskarta med bilder att kanske kunna använda för att kommunicera lite och kunna göra val. Fy vad livet är orättvist.

Immas mamma Melania har det tufft, inte bara med att sköta honom och kämpa för honom utan också med andra människors åsikter. Hur Immas framtid ser ut är väldigt oklart, själv drömmer han om att spela gitarr.

Vi sitter ner och pratar och Melania berättar om sin situation och hur hon kämpar. Utanför på innergården sitter Imma och skrattar till ibland när hon berättar nåt roligt.

Framåt kvällen åker vi upp till närmaste by där det finns en liten marknad. Avokado, lime, melon och bananer. En stor avokado (tre gånger normal size) kostar 2 kr. Pappa köper ett par tofflor. Överallt dyker det upp personer som känner mina föräldrar och vill prata en stund.

Under kvällens vackra promenad runt Keza presenterar jag min familj för myrlejonen, små djur som bygger djupa fallfällor i den fina sanden. Där längst ned, i sandstruten, dolda av sanden ligger de och väntar på att en myra ska falla ner. Då myran försöker ta sig upp igen faller sand ner, vilket avslöjar att de är i fällan och myrlejonet går till attack och drar ner myran till en säker död. Är det nåt myrlejonet inte vill ha kan han kasta iväg föremålet långt bort från sin sandstrut. Som liten var det spännande att sitta och iaktaga detta skådespel.

Som present till mama Disa har jag gjort en bok med många fotografier från min barndom och våra år tillsammans här på Keza, 1973-1989.

Trötta efter en intensiv dag lägger vi oss efter några partier hjärter.

Tänker på Imma. Kontrasterna gör ont. Hoppas han somnar gott inatt.