Mätt-mättare-mättast

Midsommarafton.

Tänkte ta en promenad ner till ”mtoni”, floden där jag lekte mycket som barn, men nere vid stora vägen vänder vi ganska snabbt. Bussarna dundrar förbi med fruktansvärd fart på den röda lerjorden och lämnar oss kvar i ett tjockt finkornigt täcke av rött damm som tränger in i varenda por. Dessutom finns det ingenstans att gå undan när bilarna kommer susande, med andra ord förenat med livsfara och den plågsamma dammdöden. Det blir en promenad i omgivningarna istället. Överallt platser som bär på minnen, träd jag klättrat i, lekar jag lekt och människor jag mött.

Tar en tur till BB-kliniken med mamma. Här i detta förlossningsrum och i denna goa bädd är min storasyster född. Här har jag varit med mamma på jobbet många gånger och sett barn komma till världen. Jag behärskar fortfarande några få ord som jag hörde varje gång på det lokala stamspråket Kiah , ”sukuma shane” och ”hema shane”, dvs ”krysta mycket” och ”andas mycket” (stavningen är väldigt oklar, ursäkta mig). På något sätt var det närmare till både liv och död här, och så är det väl än idag tror jag. Inga konstigheter, ivyo ilivyo. Här finns också ”utryckningsväskan” i plåt som mamma tog i näven när hon for iväg på akutbesöken ut till nån födande tant i nån åker eller i ett hem. Ibland hängde jag på då också.

Solen steker på och Disa har slaktat ännu en tupp (de lever farligt när vi är här) Vi förbereder midsommarmat, det blir ris, tupp, kokbanan, ugali ( majsgröt som formas till en liten skål och doppas i sås). Sill och potatis och midsommarstång känns ganska avlägset.

När vi ätit oss riiiktigt stompmätta åker vi till närmaste by för att besöka en gammal vän, Lazaro och hans familj. Vi har förvarnat dem om att vi inte vill ha mat utan att det räcker med en dricka, roligt att träffas bara!

Vi sätter oss ner och så dyker den obligatoriska handtvättningsskålen upp… och det börjas dukas fram…. ris, höna och bönor(hört det förrut??) Mina barn ler snällt och vi äter vår andra lunch inom samma timme.

Mannen i huset älskar att berätta och det är otroligt detaljerade berättelser… utan att ens dra efter andan berättar han om ett minne i 40 minuter (på swahili). Jag tror jag har världens tappraste barn.

Lazaro har tidigare jobbat på missionen som snickare och lärare på snickeriskolan, han är förutom snickare och en härlig berättare också en uppfinnarjocke utan dess like. Det finns inte många problem han inte kan lösa. I ett hus intill sitt boninghus har han en verkstad med en egenbyggd hyvelbänk. Vi tar farväl och sätter oss i bilen. Funderar på om vi kommer ses igen, om inte ska jag aldrig glömma din berättelse Lazaro, om dina samtal med Gud, om berget och om mihoggon.

Väldigt väldigt mätta skumpar vi hemåt.

Denna del av Tanzania där vi befinner oss har delvis utvecklats de senaste 20 åren. Många har tegelhus med plåttak, en motorcykel och en mobiltelefon, möjligheter till utbildning och chans att påverka sin framtid. Men här finns det också många som lever precis som för 100 år sedan, i ett litet hus byggt av pinnar och lera med grästak, trasiga kläder och utan rinnande vatten. Många får inte gå i skola och man kämpar för att överleva dagen. Det svindlar när man inser att ens kamera kostar mer än en vanlig årslön här. Jag har alltid haft svårt att förhålla mig till min rikedom som jag bara fått till skänks, det gnager en känsla av att jag vunnit ett lotteri med mycket orättvisa lotter. Människor kämpar för sin överlevnad och vi lunkar på i våra Svenssonliv. Svårt att förhålla sig, var ligger mitt ansvar?

Några småkillar och deras kompisar kommer och hälsar på, mina barn blir frustrerade av att plötsligt inte kunna kommunicera obehindrat. Med en swahiliordbok och lite roliga snapchateffekter överbryggas språket för en stund och de skrattar åt samma sak.

Solnedgångarna från barazzan (verandan) är obeskrivbara. Så många kvällar jag suttit här och förundrat tittat på. En blodröd sol sjunker snabbt ner bakom de gråblå Burundibergen och sen är det svart. Ingen midnattssol här inte.

På kvällen får vi bud om att mannen som var 119 år just har dött. Tänk att vi fick träffa honom, född år 1900. Han fick inte va med i nån rekordbok men jag tror han var mätt med livet och ganska nöjd ändå.

Somnar till syrsornas sång och vakthundarnas glädjeskall då de blir utsläppta ur hundgården.