Ett dammigt avsked och mera mat

Avsked.

Hur säger man adjö till någon man älskar? Hur hanterar man att man kanske aldrig ses igen? Idag har jag sagt adjö till min älskade mama Disa, min andra mamma, en av huvudorsakerna till denna resa. Nu ska hon ta bussen hemåt, en tvådagarsresa på skumpiga vägar i en vansinnesbuss.

Vi följer alla henne ner till den stora vägen där bussar och bilar brakar förbi och man får vinka in passerande buss till vägkanten och hoppa på liksom i farten. Hon är uppklädd i gul klänning inför resan, alltid så fin, och vi tar några sista fotografier.

Ett av de finaste ord jag vet på swahili är ”kuzindikiza”, det betyder att du följer med någon en bit på vägen. Har du haft en gäst så zindikizar du din gäst halva vägen hem. Så det är väl det vi gör nu..fast inte halva vägen denna gång.

En stund står vi där och väntar längst den rödbrända dikesgrenen. Jag bär hennes ena väska, vi kramas och så plötsligt, alldeles för fort dyker det upp en skramlande buss ur dammet. Bussen stannar till några sekunder och Disa kastar sig på med sina väskor. Vi vinkar och så försvinner hon i ett moln av rött damm.

Vi står kvar tills dammet lagt sig och går sen tillbaka hem. Är ledsen men också så otroligt tacksam och glad över att vi fick träffas. Jag fick höra hennes så välbekanta röst, höra henne gnola på nån sång när han pysslade i köket, och vi fick umgås några dagar och dela minnen, så fint. Denna underbara bild när hon innan hon åker bakar skorpor är en av mina favoriter. Disa, du finns alltid i mitt hjärta.

På förmiddagen kommer pappas gode vän Adamu från närmaste stad Kibondo och hämtar upp oss. Han vill visa oss sin flaskvattenfabrik och bjuda oss på mat.

Dekalerna på bilfönsterrutan med ett överstruket automatvapen gör mig inte det minsta lugn. Varför är de där? När han på swahili pekar ut två platser längst vägen där det ibland står ”rövare” som blockerar vägen med stockar och sen rövar bilar på värdesaker, låter jag bli att översätta till maken o barnen. Här har en vän till oss blivit rånad med ett automatvapen tryckt mot huvudet, allt gick bra men tanken på det snurrar runt i mitt huvud.

När vi i nästa backe möter en grupp män med machetes och påkar, guppar det till i magen. De är nog bara ute på promenad men nu vill jag vara framme.

På plats i den lilla fabriken visar Adamus son oss runt. Iklädda munskydd och skyddsskor får vi en föreläsning om produktionen. Här tillverkas flaskvattnet Malagarazi som är ett av många flaskvatten som säljs i Tanzania. Tanzania har just infört förbud för att ta in plastpåsar i landet, jättebra att minska plasten men flaskorna som används ses lite här och där i landskapet, ingen pant här ännu.

Sedan vankas det mat.

En stor buffe’ har dukats fram och vi tillsammans med personalen på fabriken får äta oss mer än mätta. Risrätter, grillspett, kyckling, sambusas och chapati, färsk frukt och olika goda röror.

Efter en tur till marknaden blir vi hemskjutsade igen och resten av dagen tar vi det lugnt, många intryck att smälta.

Det blir också tillfällen för barnen att höra om mormor och morfars bravader och liv här på Keza. Om mormor som höggravid med endast en fotogenlykta följde med en man ut i natten, genom åkrar och skog för att hjälpa hans fru som fött barn hemma men som fått komplikationer med efterbörden (moderkakan). Mamma hade sjuksköterskeutbildning men lärdes upp till barnmorska och vid detta tillfälle hade hon inte praktiserat så många veckor. Allt gick bra och när moderkakan kom ut utbröt ett glädjetungsmatter (nytt ord) bland kvinnorna. Min modiga mamma! Hon har ställts inför många svåra patienter och med ganska knappa resurser. Minns mannen som blivit attackerad av en babian och fått hela låret uppfläkt, kvinnan med rabies som sen avled, kvinnan som blivit ormbiten, tanden som skulle dras ut och många många fler. Många är barnen som med hennes hjälp kommit till världen, häftigt att tänka på.

Jag har lovat min syster lite Kezajord, samlar lite röd sand i en gammal filmburk. Hoppas de inte öppnar burken i tullen bara..lite svårförklarat. Några småkillar kommer förbi och vill visa sitt bilbygge, kreativiteten är det inga fel på.

Varje promenad mättar jag med sinnesintryck att förhoppningvis lagra nånstans i hjärnbarken. En man kommer med en gåva, några annanaser. Man ger av det man har.