12*bönor och ris

Söndag är lika med gudstjänst här på Keza. De olika körerna har övar i dagar två och bolingomusiken har strömmat ur högtalarna och man har övat danssteg på gräsmattan utanför kyrkan. Förra söndagen satt mamma längst fram mittemot högtalaren på maxvolym så nu förbereder hon sig på de kommande timmarna… Att en gudstjänst pågår i 4-5timmar är inga konstigheter. Vi dressar oss i långkjol och långbyxor och så får vi ta plats. Just innan det ska dra igång blir det strömavbrott, till mammas stora glädje och lättnad men till körernas stora, stora besvikelse. Nu blir det istället acapellasång och det är svårt att få till dansstegen utan musik. Jag är glad att slippa tinnitus men såklart känner jag med dem, de har ju laddat och övat. Vi får komma fram för en presentation och jublet är störst när Olle vinkar glatt med båda armarna. Eftersom barnen och maken inget förstår av det som sägs så rundar vi fyra av efter någon timme.

Melida har förberett dagens lunch; ris, bönor och ärtor i sås. Vi har inte lidit nån brist på mat här, tvärtom, men nu har vi nog ätit ris och bönor tolv måltider räknar vi ut. Olle som är vegetarian har inte heller kunnat variera med hönskött, men han klagar inte.

Är så glad att denna resa blev när mina barn är stora nog att både ta in och bearbeta intryck, men också att de är flexibla och kan anpassa sig efter rådande omständigheter om det så gäller kosten eller långa jobbiga bilresor. Har faktiskt inte hört ett enda klagande ljud under hela resan, heja!

Jag går mina fotopromenader och tar kort på miljöer och små detaljer som nog ingen utanför familjen finner intressant.

Jag promenerar på den cementerade gången till utedasset (som vi använde på min tid) innan toalett installerades. Här har många träskor klapprat snabbt över gången då man med ficklampan i näven hade bråttom antingen för att man var väldigt nödig eller för att man var rädd för uppdykande lejon från skogskanten några meter bort. Faran kanske mest var ens livliga fantasi men just här har det passerat lejon. Hundarna var dock alltid duktiga på att signalera om andra djur fanns i närheten. Idag finns det ett stängsel runt området så risken är nog inte lika stor idag.Minns en gång när jag var sisådär sex år och jag följde med pappa till grannbyn där ett lejon hade ätit upp en tant. Inte världens barnvänligaste utflykt kanske…minns dock bara ett blodigt skynke på marken och spåren efter lejonet. Hemskt.

Många år senare fick pappa i uppdrag att skjuta en lejonhona som återkommande gått in i byar och dödat. Det lyckades till slutbefter en och annan bravad. Den historien är jag inte rätt person att återberätta. Den berättades allra bäst av Nils-Gunnar som också var med men som tyvärr inte finns med oss längre och kan berätta. Ja hjälp, många historier poppar upp här.

Då jag växte upp här hade vi egen strömgenerator som vevades igång varje kväll och gav oss elektricitet tre timmar till klockan 22 då allt blev mörkt och vakthundarna släpptes ut. Idag har el dragits och man har ström dygnet runt förutom vid de återkommande strömavbrotten. Här betalas strömmen i förskott, så har du inte betalt din räkning så stängs det ner.

Under mina småbarnsår pågick ett krig i grannlandet Uganda, på kvällarna då lampljusen var tända fick vi täcka för fönstren för att dölja vår närvaro om krigsplan passerade (jag minns det så). Min syster var barnvakt åt mig en kväll och grundlade min STORA skräck för Ugandas diktator Idiamin då hon spelade på bassträngarna på gitarren och med hög basstämma sjöng -KRIIIGET KOMMER, KRIIGET KOMMER, IDIAMIN!! Ingen fara syrran, allt är förlåtet!

Idag är det packardag. Väskorna är betydligt lättare nu, bara lite kläder med hem. Vi förbereder lite inför den långa resan imorgon, tillbaka samma väg mot Mwanza och Victoriasjön. Imorgon är vi en till i baksätet, nio timmars skumpande och dammande ligger framför. Jag tar ett sista tyst farväl av platsen i dagsljus och sörjer det faktum att denna älskade plats är långt långt borta från min vardag.