Tidig morgon innan solen gått upp äter vi frukost med kaffe, papaya och avokado innan vi och packar in våra väskor i Landcruisern. Vår vecka på Keza är slut och det är dags för avfärd och resa tillbaka mot Mwanza. Några vänner har tagit sig upp för att säga farväl och vi kramar om varandra innan vi klämmer in oss i bilen.
Så rullar vi sakta nerför backen och jag kastar en sista blick upp mot ”vårt” hus som lyser vitt mitt i allt det tegelröda. Tack Keza för allt, för fina barndomsminnen, för vänner som fortfarande finns kvar och för att vi fick besöka er. Denna plats har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och i väskan guppar lite röd Kezajord som ska få följa med hem.
I baksätet är det trångt. Vi är fyra fullvuxna i baksätet och Calle och jag som sitter i mitten turas de följande nio timmarna om att luta oss mot ryggstödet, det finns helt enkelt inte plats för fyra rumpor samtidigt. (och inte bälte till alla heller…)
En stor röd sol stiger över Kakonko by när vi guppar förbi och överallt vaknar folk till liv för skola, arbete och vardag.
Nu i dagsljus och innan trafiken har kommit igång på allvar hinner vi avverka de första 15 milen utan några större livsfaror.
Så övergår vägen till asfalt och på en fin raksträcka stannar vi till för att veckla ut benen och ta en kisspaus i buskaget. Här är det folktomt så långt ögat når, sånär som på en farbror som kommer cyklande mot oss. Så stannar han till där vi just har kommit ut ur buskarna och utbrister
-Jambo Borati!! Jambo= hej, och Borati står för Morati som är mina föräldrars efternamt (snarare Morath men här blir det ofta ett litet i på slutet).
Mitt i absolut ingenstans, långt från Keza och bland några buskar i ett annars folktomt område dyker det alltså upp en bekant till mina föräldrar. Vi skrattar och hälsar och sen klämmer vi in oss i bilen igen, min tur att få ryggstöd.
Vid Geita, en liten stad längs med vägen, tar vi en matpaus. Vad sägs om tacobröd med hel banan i? Några snälla människor ordnar stolar till wazee (de äldre) och vi laddar med energi inför slutspurten på dagens resa.
Trots att vi nu övergått till torrperiod öppnar sig himlen med blixtrar och dunder och ett spöregn dundrar ner. Den dammiga sanden övergår snabbt till lera men Engelbert rattar tryggt fram bilen den sista sträckan fram till färjan.
Denna gång är det inte lika hysteriskt många människor som ska med färjan, det kompenseras dock av att vi fått en hysterisk medicinförsäljare ombord som med otroligt hög och klar röst basunerar ut information om sina produkter. Samma salva kan bota både astma, magont och skäggsvamp!
En övernitisk ordningsvakt med megafonstrut håller ordning på samtliga resenärer, skäller ut alla som sitter fel och ger oss gratis tinnitus på köpet.
Efter en timma med astma- och skäggsvampsinformation har vi kommit fram och vi kör in i Mwanza stad och in till det lilla guesthouse som ligger på gamla finlandsmissionens ställe.
På kvällen åker vi ner till Victoriasjöns strand och restaurangen Tilapia där vi får oss lite mat.
Nattsömnen denna natt blir sisådär. Tror att alla Mwanzas hundar stämt träff utanför grindarna och Bolingomusiken dundrar på till klockan 05 då den plötsligt tystnar och ersätts med en klagande böneutropare som ropar ut sin morgonbön.
Efter en frukost på kaffe, vitt bröd och en banan packar vi in i bilen och Engelbert kör oss sista biten in till flygplatsen.
Här tar vi farväl av Engelbert, vår vän och fantastiska chaufför som tryggt rattat bilen under vår Kezavistelse. Så tacksamma för att vi kommit fram hela. Just bilresorna är nog det största riskmomentet här i Tanzania, och efter ganska många näradödelupplevelser är vi nu framme.
Vi kramar hejdå och checkar in på den lilla flygplatsen och Engelbert startar den nio timmar långa resan hem igen.
Nu tar vi oss med flyg till Dar-es-saalam (tidigare huvudstad) där vi gör ett kort uppehåll för att byta plan mot Zanzibar.
Framåt eftermiddagen skymtar vi då den turkosa indiska oceanen och små vita sandöar där nere. Från flygplatsen blir vi upphämtade av en bil som tar oss den timmes långa resa till vårt mål, Zanzibar Retreat hotel. Nu ska vi vila, smälta alla intryck och ladda batterierna inför resten av sommaren och hösten. Hur svårt kan det va?
Resan till Tanzania 